teruko.blogg.se

Panikångest

Trycket över bröstet ökade med varje andetag hon drog och paniken steg henne åt huvudet.
Hon började få slut på luft och ansträngde sig mer och mer för varje sekund för att kunna andas, koncentrerade sig på sina andetag och försökte kontrollera dem.
Men förgäves... det kändes som om någon satt på hennes bröst och tvingade ner bröstkorgen allt närmare golvet ju mer hon kämpade.
Hon hyperventilerade, hon visste exakt vad detta var och varför det hände men hon kunde ändå inte förhindra det och nu blev det bara värre och värre.
Vad hade hennes pojkvän sagt åt henne att göra i de här situationerna? Vad var det för välbekant fras hon alltid fick höra efter en attack?
Hon kunde se sin pojkvän framför sig, med sin irriterande, lugna röst i ett försök att hjälpa henne. Ilskan steg, hon ville bara slå till honom, hur kunde han vara så lugn när hon var på väg att dö?
Hon började sväva, sväva bort från sin kropp. Smärtan i bröstet försvann, illamåendet försvann och hon kunde se sin kropp nere på golvet. Detta var slutet.

Hon hörde en röst, först otydligt men sedan tydligare och tydligare och inom ett par sekunder så kunde hon klart höra en bekant röst som viskade i hennes öra;
-Andas långsamt, det är okej.
Men det var inte okej, tänkte hon. Hon fick ju för f*n inte luft.
-Shh, det är bra nu.
Hon drog ett djupt andetag i ett försök att tillfredsställa sin pojkväns önskan och det verkade fungera. Hon började må lite bättre för varje djupt andetag.
Denna övning och dessa ord upprepades gång på gång ända tills trycket över bröstet försvann och hon kunde andas normalt igen.
Skakandes av den traumatiska upplevelsen satte hon sig upp för att sedan falla ihop av trötthet i sin pojkväns trygga armar. Hon hade överlevt.

Tio minuter senare satt hon som vanligt bredvid sin pojkvän med ett glas vatten i handen som han hade hämtat åt henne. Vatten... Alla tjatade om att det var så viktigt, men det hade ju knappast kunnat hjälpa henne när hon hade en panikattack.
Hon kände sig larvig som ännu en gång hade överreagerat på panikattacken, hon visste att den skulle gå över snabbare om hon andades normalt och lugnade ner sig. Men aldrig lydde hon dessa ordinationer utan tvivlade alltid på dem i stridens hetta.
Alltid trodde hon att hon låg för döden fastän dessa attacker kom med jämna mellanrum och fastän de inte varade i mer än fem minuter.

Hon tog sin pojkväns hand och kramade den. Hade det inte varit för honom så vet hon inte hur hon hade klarat sig. Han ledde henne alltid ut ur attackerna, han hade till och med fått dem att komma allt mer sällan.
Men alltid denna lugna röst som man blev lika irriterad på. Inte för att man var arg, utan för hur kunde han vara så lugn när hon själv var så uppjagad!?
Han var alltid en så bra kille, en perfekt personlighet för henne helt enkelt. Hon blev lätt uppjagad men han tog allting med en klackspark.

Hon tittade upp i hans ansikte och log ett darrigt men genuint leende.
Det var här hon hörde hemma, hos denna underbara kille.
Ibland undrade hon om hon varit i livet idag om han inte funnits, antagligen inte.

Han log tillbaka med samma genuina leende, tog henne i sin famn, kysste henne och viskade;
-Allt kommer att bli bra.



Hoppas ni får en superbra fortsatt kväll och en ännu bättre morgondag!

Teruko~

Han förstod vinken och drog sig tillbaka i sitt säte igen. Han log ömt och pussade henne i pannan och plockade sedan ut ett paraply från handskfacket, han hoppade ur bilen först, gick runt den djupblåa skönheten och beundrade den stolt.
Vattnet pärlade sig fint på lacken och vittnade om att den nyligen blivit vaxad.
Antonia väntade inte på att Daniel skulle öppna hennes dörr, hon väntade inte heller på att han skulle komma fram med paraplyet utan hon travade iväg en bit från parkeringen och vände sig om med en glimt i ögonen för att sedan vända upp ansiktet mot det kyliga regnet.

En vitskäggig man iförd en marinblå kostym som såg alldeles för varm och obekväm ut för de 30 grader det var i solen, gled smidigt fram till Antonia som stod en bit bakom mållinjen. Hon tyckte att han verkade alldeles för pigg för sin ålder, 87år och piggare än hennes egen mor och far. Han höll fram en liten, skrynklig lapp med resultatet.
Hon hade sprungit 4,2 mil på bara 2 timmar, 47 minuter och 23 sekunder, det var inte världsrekord men Antonia brydde sig inte så mycket, hon hade ju vunnit! Hon log ett strålande vitt leende med sina aningen sneda tänder, mot mannen som log tillbaka och tog hennes unga, lena händer i sina egna, grova och rynkiga.